Funderingar kring tunnelbanan.
Okej, jag har funderat över en sak nu. När det är stopp i tunnelbanan, vad är det
egentligen då som händer med folk? En vanlig dag på tunnelbanan sitter folk
tysta för sig själva, tittar på något neutralt ställe så som sin bok, en reklamaffisch, pillar på mobilen, ändrar musik på iPoden osv. Råkar man möta blick med någon
kollar man genast åt något annat håll.
Varför är det så egentligen?
Egentligen, vore det inte trevligt med sällskap, ngn att prata med osv? Varför är vi så grymt reserverade, vi bor ju alla i samma stad, varför inte vara vänliga mot varandra då?
Men för att komma till poängen, när det nu är stopp i tunnelbanan oavsett om tåget står på stationen eller om den är nere i en tunnel händer samma sak:
Folk söker kontakt med varandra. Från att inte våga säga ett endaste ord till varandra i rädsla för att uppfattas påträngande söker folk kontakt med varandra. En "teamkänsla" bildas...
Jag satt fast i tunelbanan (på en station) i ungefär 30 min för några dagar sen. Det tog inte lång tid innan jag fick kontakt med en kvinna som satte sig mittemot mig. Hon hade just kommit in i vagnen medan jag hade suttit där en längre stund. Vi småpratade lite om anledningen till att tåget stod stilla och om det va värt att ta en omväg runt stan för att komma hem eller om man skulle sitta kvar
och bara vänta. Vi satt även och tjuvlyssnade lite på några tonårstjejer som satt och pratade långt ifrån diskret om deras sexliv och vem som hade sugit av vem osv..
För att sammanfatta detta kan man ju säga att de va ju lätt mycket trevligare att åka tunnelbana när jag hade någon ny bekant att snacka med istället för att sitta och stirra på mina egna skor så att säga! Så nu tycker jag att det är dags att alla stockholmare slutar vara så jävla blyga och rädda för hur andra uppfattar dem och var lite sociala istället! Vi är ju endå mer en en miljon invånare i stockholm - gör ni bort er kommer ni aldrig att träffa personen igen! : )
egentligen då som händer med folk? En vanlig dag på tunnelbanan sitter folk
tysta för sig själva, tittar på något neutralt ställe så som sin bok, en reklamaffisch, pillar på mobilen, ändrar musik på iPoden osv. Råkar man möta blick med någon
kollar man genast åt något annat håll.
Varför är det så egentligen?
Egentligen, vore det inte trevligt med sällskap, ngn att prata med osv? Varför är vi så grymt reserverade, vi bor ju alla i samma stad, varför inte vara vänliga mot varandra då?
Men för att komma till poängen, när det nu är stopp i tunnelbanan oavsett om tåget står på stationen eller om den är nere i en tunnel händer samma sak:
Folk söker kontakt med varandra. Från att inte våga säga ett endaste ord till varandra i rädsla för att uppfattas påträngande söker folk kontakt med varandra. En "teamkänsla" bildas...
Jag satt fast i tunelbanan (på en station) i ungefär 30 min för några dagar sen. Det tog inte lång tid innan jag fick kontakt med en kvinna som satte sig mittemot mig. Hon hade just kommit in i vagnen medan jag hade suttit där en längre stund. Vi småpratade lite om anledningen till att tåget stod stilla och om det va värt att ta en omväg runt stan för att komma hem eller om man skulle sitta kvar
och bara vänta. Vi satt även och tjuvlyssnade lite på några tonårstjejer som satt och pratade långt ifrån diskret om deras sexliv och vem som hade sugit av vem osv..
För att sammanfatta detta kan man ju säga att de va ju lätt mycket trevligare att åka tunnelbana när jag hade någon ny bekant att snacka med istället för att sitta och stirra på mina egna skor så att säga! Så nu tycker jag att det är dags att alla stockholmare slutar vara så jävla blyga och rädda för hur andra uppfattar dem och var lite sociala istället! Vi är ju endå mer en en miljon invånare i stockholm - gör ni bort er kommer ni aldrig att träffa personen igen! : )
Kommentarer
Postat av: emmy
det är kul att höra om andra sexliv.. XD
Trackback
